en stilla inceckning

En stilla incheckning☀️
Hur mår du egentligen idag?
Inte hur du borde må.
Inte hur du säger när någon frågar.
Utan hur det känns bakom allt det andra.

Du får svara tyst för dig själv.
Du får lägga handen på hjärtat.
Du får landa i kroppen en liten stund.

Du behöver inte fixa dig själv.
Bara lyssna.

Kanske kan du ge dig själv en dos av vad du behöver i helgen?
Kanske kan du säga högt för dig själv vad du önskar?

när tacksamhet inte tystar..

Det är inte tacksamheten som gör ont.
Det är när den används för att tysta dig..

När tacksamhet inte tystar – utan håller dig i handen☀️
Det finns få ord som kan göra så ont i fel stund.

“Du har så mycket att vara tacksam för.”
Ja, jag vet.
Men just nu får jag ändå inte luft.

För så känns det när någon använder tacksamhet
som en genväg förbi det svåra.
Som om sorgen stör.
Som om smärtan är obekväm.
Som om du ska hoppa över det som bränner.

Så låt mig säga det rakt:
Tacksamhet är inte till för att tysta dig.
Den är inte till för att göra dig duktig.
Den är inte till för att sopa undan det som gör ont
så att andra slipper se det.

Du får vara ledsen.
Du får vara trött.
Du får vara arg, rädd, frustrerad, besviken.

Tacksamhet ska inte sudda ut något av det.

Men här börjar skiftet:
När vi slutar använda tacksamhet som ett krav
och börjar använda den som ett sällskap —
då förändras den.

Den slutar vara vass.
Den börjar mjukna.
Den blir inte en motsats till smärtan,
utan en liten hand bredvid den.

Det är så lätt att tro att man måste välja.
Antingen tacksam eller ledsen.
Antingen positiv eller negativ.
Antingen stark eller svag.

Men så fungerar inte livet.
Och så fungerar inte människor.

Du kan stå i en storm
och ändå se en strimma ljus.

Du kan säga:
“Idag var en tung dag.”
och ändå se fram emot middagen ikväll.
Eller ljuset på köksbänken.
Eller ett meddelande från någon du tycker om.
Eller fem minuter i soffan.

Du behöver inte vara tacksam för det som gör ont.
Men du kan vara tacksam i det som gör ont.
Det är skillnad.

För när två sanningar får stå bredvid varandra
– utan att en måste vinna –
uppstår något som liknar lättnad.
Stabilitet.
Mjuk styrka.

Det är när vi håller både ljus och mörker
i samma hand
som livet blir helt.

ett enkelt bak

Pepparkaksstund🫶🏻
Du måste inte baka från scratch.
Du måste inte stå i ett doftande kök i två timmar
och känna julfrid stråla genom hela kroppen.

Det går bra att köpa degen.
Det går bra att dekorera tre kakor och äta fyra.
Det går bra att lägga glasyr lite hur som helst
och strö glitterströssel över hela diskbänken.

Poängen är inte perfektionen.
Poängen är stunden.
Doften.
Skrattet.
Provsmäkningen.
Att stå där i en mjuk tröja och låta något litet
få kännas mysigt.

Pepparkakor kan vara en paus.
En mjuk plats mellan allt annat.
En påminnelse om att
det enkla också räknas.

Ta det du behöver.
En kaka. Ett andetag. En stund.

Tacksamhet

Nu när december har startat,
och vi tillsammans har klivit in i min lilla
“ta vad du behöver”-plats,
vill jag berätta varför jag valt att börja just här.
Med tacksamhet.

Det här med tacksamhet…
Det är ett svårt ord.
Ett ord som så ofta används för tidigt, för platt, för snabbt.
Och ibland gör det mer ont än det hjälper.

Jag vet – för jag har varit där själv.

När jag var skadad fick jag höra:
“Du ska vara tacksam. Det kunde varit värre.”

När jag blev sjuk sa folk:
“Du ska vara tacksam för att det ändå finns hjälp.”

Men det hjälpte inte.
Det la bara mer tryck på något som redan gjorde ont.
Som om jag inte fick ha min smärta, min rädsla, min verklighet.

Och om jag ska vara helt ärlig:
Det här var ett skav för mig även under min utbildning.
Tacksamhet var så laddat.
Jag kunde teorin, jag kunde övningarna – men kroppen stretade emot.

Det var först när jag slutade försöka vara tacksam
och istället lät tacksamheten få stå bredvid det som gjorde ont,
som något började falla på plats.

Jag insåg att tacksamhet inte ska ersätta smärtan.
Den ska inte överrösta sorgen eller stressen.
Den ska inte måla allt vitt när du står i det svarta.

Tacksamhet kan vara bomull runt det som gör ont.
En hand i ryggen.
En mjukare färg i det mörka.
Inte mer.
Men inte mindre heller.

Och det är därför jag gör den här serien.
För just i december —
när många slits mellan krav, glädje, sorg, förväntningar och trötthet —
behöver vi prata om tacksamhet på riktigt.
Inte som en prestation.
Inte som ett glitterfilter.
Inte som ett “du borde”.

Utan som något mänskligt.
Kroppsligt.
Ärligt.
Som ett sällskap vid vår sida.

Här får allt finnas.
Här får allt stå bredvid varandra.

December

Välkommen till min “ta vad du behöver”-månad.

December är en månad med två sidor.

För vissa är den fylld av glitter, dofter, skratt, värme, ljus, traditioner och mjukhet.
För andra är den en tid av oro, ensamma stunder, ekonomi som inte håller, stress, skav, saknad, och känslan av att inte riktigt räcka till.

Och jag vill vara här — för båda.

Från och med idag vill jag att min sida ska få vara
en “ta vad du behöver”-plats.
En liten frizon i december.
En plats där du kan fylla på — med ord, med andrum, med närvaro, med en tanke som håller om dig.
Eller bara tyst sällskap.

Det här är inte en sida som kommer säga åt dig hur du “borde” känna, tänka eller vara.
Jag är inte här för att glittra över något som gör ont.
Inte för att blåsa på sår som ännu inte läkt.
Inte för att jämna till någons december.

Jag vill bara sträcka fram en hand.

Till dig som kör på, håller ihop, planerar, fixar, bär och alltid ställer upp —
du får landa här en liten stund.
Ta ett andetag.
Känn efter vad du behöver just idag.
Inte för att prestera,
utan för att få vara människa.

Och till dig som kämpar —
jag ser dig.
Jag hör dig.
Jag vet hur det är att känna att man går i motvind
när alla andra verkar springa lättare.
Du är inte svag.
Du är inte ensam.
Du är inte misslyckad.

Du är människa.
Och du är välkommen här precis som du är.

Under hela december kommer jag vara närvarande här.
Skriva till dig, med dig, för dig.
Lyfta både ljus och mörker.
Båda sidorna av livet.
Båda sidorna av december.

Och min mejl är öppen.
Om du vill dela något, ventilera något, eller bara säga hej —
du är varmt välkommen att skriva.
Jag läser.
Jag tar emot.
Jag finns här.

Så låt oss göra december tillsammans.
Inte för att den ska bli perfekt,
utan för att ingen ska behöva gå den ensam.