när tacksamhet inte tystar..

Det är inte tacksamheten som gör ont.
Det är när den används för att tysta dig..

När tacksamhet inte tystar – utan håller dig i handen☀️
Det finns få ord som kan göra så ont i fel stund.

“Du har så mycket att vara tacksam för.”
Ja, jag vet.
Men just nu får jag ändå inte luft.

För så känns det när någon använder tacksamhet
som en genväg förbi det svåra.
Som om sorgen stör.
Som om smärtan är obekväm.
Som om du ska hoppa över det som bränner.

Så låt mig säga det rakt:
Tacksamhet är inte till för att tysta dig.
Den är inte till för att göra dig duktig.
Den är inte till för att sopa undan det som gör ont
så att andra slipper se det.

Du får vara ledsen.
Du får vara trött.
Du får vara arg, rädd, frustrerad, besviken.

Tacksamhet ska inte sudda ut något av det.

Men här börjar skiftet:
När vi slutar använda tacksamhet som ett krav
och börjar använda den som ett sällskap —
då förändras den.

Den slutar vara vass.
Den börjar mjukna.
Den blir inte en motsats till smärtan,
utan en liten hand bredvid den.

Det är så lätt att tro att man måste välja.
Antingen tacksam eller ledsen.
Antingen positiv eller negativ.
Antingen stark eller svag.

Men så fungerar inte livet.
Och så fungerar inte människor.

Du kan stå i en storm
och ändå se en strimma ljus.

Du kan säga:
“Idag var en tung dag.”
och ändå se fram emot middagen ikväll.
Eller ljuset på köksbänken.
Eller ett meddelande från någon du tycker om.
Eller fem minuter i soffan.

Du behöver inte vara tacksam för det som gör ont.
Men du kan vara tacksam i det som gör ont.
Det är skillnad.

För när två sanningar får stå bredvid varandra
– utan att en måste vinna –
uppstår något som liknar lättnad.
Stabilitet.
Mjuk styrka.

Det är när vi håller både ljus och mörker
i samma hand
som livet blir helt.