2025 går mot sitt slut..
2025.
Du började som ett löfte.
Ett år av avslut och början.
Jag slutförde mina studier,
jag valde nya vägar,
öppnade dörrar.
Och det fanns en riktning då,
en känsla av att livet tog form
inifrån och ut.
Och ändå —
blev du också året som tog något ifrån mig
som aldrig borde ha behövt lämna.
En förlust så stilla
och ändå så omvälvande
att världen för en stund tappade sin färg.
Du förde mig ner i djupa dalar
där sorgen var så tung
att andetagen ibland fick räknas.
Där oron var bottenlös, rastlös, sömnlös
och kroppen fick bära det
som orden inte nådde fram till.
Men märkligt nog
blev du också året som öppnade upp något annat —
ett rum för närvaro,
en varsam lyhördhet,
en kraft som inte föddes ur kontroll
utan ur kärlek.
Och mitt i allt detta
öppnade landskapet upp sig.
Mjuka kullar.
Långa vägar.
Vyer i Toscana
så vackra
att hjärtat för ett ögonblick fick vila.
Jag stod där och såg
hur ljuset rörde sig över fälten,
hur allt fortsatte leva,
andas, växa
utan att fråga hur jag mådde.
Och i det ljuset
började också något i mig lysa.
Inte försiktigt.
Inte trevande.
Utan varmt.
Levande.
Glädjen kom inte som en ersättning,
utan som en påminnelse.
Om färger.
Om skratt som bubblade upp.
Om livet som fortfarande ville fram.
Ljusa toppar som bar mig högt.
Stunder som glittrade.
Ögonblick där hjärtat slog snabbare
och livet viskade, nästan skrattade:
jag är här.
2025 lärde mig
att djup sorg och livskraft kan leva sida vid sida.
Att drivkraft ibland växer ur det
man aldrig själv hade valt.
Att styrka inte alltid är att hålla ihop,
utan att våga stå kvar
när marken rör sig.
Du tog mig till gränser
jag inte visste att jag kunde bära.
Inte för att bryta ner mig,
utan för att långsamt visa
vem jag är
när allt det yttre faller bort.
Jag lärde mig att inte skynda läkningen.
Att det som växer i tystnad
behöver tid.
Att tillit inte är visshet
utan modet att fortsätta älska
trots risken att förlora.
2025.
Du var året av kontraster.
Av bottenlös sorg
och oväntad, lysande skönhet.
Tårar som kändes som om de aldrig tog slut.
Skratt som ekade långt in i natten.