Jag har skrivit så länge jag kan minnas.
Redan i skolan sökte jag mig till orden. I perioder har jag skrivit mycket, i andra nästan ingenting. Men skrivandet har alltid funnits där – som ett sätt att förstå det jag känner, fånga det jag ännu inte riktigt kan förklara och ge form åt sådant som annars bara rör sig någonstans inuti.
Mellan raderna är platsen för det.
För tankarna som inte ryms i en föreläsning.
För det mänskliga bakom prestationen.
För kroppen, livet, ambitionen, tvivlet, stillheten och allt det som händer medan vi försöker bli dem vi tror att vi ska vara.
Mellan raderna
Skrivandet är ett sätt att tänka långsammare, känna djupare och se klarare.
När jag skriver behöver jag inte redan veta svaret.
Jag kan stanna kvar lite längre i en fråga. Vända på den. Känna efter vad som finns bakom det första, snabba svaret.
Här skriver jag om självledarskap, nervsystem, prestation och människan bakom resultaten – men också om sådant som är svårare att sätta rubrik på.
Om ambition och identitet.
Om vad kroppen försöker säga.
Om att vilja mycket utan att förlora kontakten med sig själv.
Om sorg, riktning, förändring, närvaro och de stunder då livet tvingar oss att se något på ett nytt sätt.
Skrivandet hjälper mig att förstå det jag lever.
Och kanske är det också därför jag drömmer om en bok.
Eller kanske har jag egentligen skrivit på den länge – i anteckningsböcker, dokument, meningar jag sparat, texter jag aldrig visat någon och ord som kommit till mig när livet varit för stort för att bara tänka sig igenom.
Jag vet ännu inte exakt vilken bok det blir.
Men jag vet att den finns där någonstans.
UTVALDA TEXTER
Vi lever i en kultur som ofta frågar vad vi ska göra härnäst.
Men ibland uppstår den viktigaste kunskapen först när vi slutar göra.
Om stillhet, identitet och det som blir hörbart när prestationen inte längre får fylla hela rummet.
När tystnaden säger mer än prestationen
Att bära ambition utan att förlora sig själv
Jag tror inte att lösningen på ett prestationsdrivet liv är att vilja mindre.
Men ambition behöver kunna bäras av en människa – inte äta upp den.
Om driv, självvärde och den tunna linjen mellan att sträva framåt och långsamt lämna sig själv bakom.
Det som händer i kroppen när livet blir för mycket
Kroppen är ofta tidigare än tanken.
Den höjer axlarna. Förkortar andetaget. Stör sömnen. Tappar energi. Börjar säga nej långt innan vi själva är redo att göra det.
Om nervsystemets språk, belastning och varför det ibland krävs mer lyssnande än disciplin.
Vissa saker går inte att tänka sig fram till.
De behöver skrivas fram.
Genom skrivandet ger jag form åt sådant jag ännu inte helt förstår.
Ibland hittar jag ett svar.
Oftare hittar jag en bättre fråga.
VARFÖR JAG SKRIVER
För att orden hjälper mig att komma närmare det som är sant.
Jag skriver inte för att ha sista ordet.
Jag skriver för att undersöka.
För att sätta språk på det komplexa och det motsägelsefulla. För att förstå samband mellan kroppen och tanken, prestationen och människan, det vi visar utåt och det som pågår där ingen annan ser.
Skrivandet har följt mig genom olika delar av livet – ibland tätt intill, ibland längre bort. Men varje gång jag återvänder till det känns det som att komma tillbaka till ett språk jag alltid har kunnat.
Det hjälper mig att sortera.
Att bearbeta.
Att minnas.
Att se det jag annars hade gått förbi.
Och ibland hoppas jag att orden också kan göra något för någon annan.
Ge ett nytt perspektiv.
Öppna en dörr.
Skapa igenkänning.
Eller bara säga:
Jag tror att jag förstår något av det du bär.
Från mitt hjärta till ditt.
