Julafton

Julafton.
En dag som rymmer så mycket mer än vi ibland vågar säga högt.

För vissa är den fylld av värme, ljus och gemenskap.
För andra av saknad, trötthet, längtan – eller ett behov av att bara få vara ifred.
Ofta ryms allt på samma gång.

Julen bär på en märklig kontrast.
Mellan kärlek och krav.
Mellan vila och stress.
Mellan det vi visar utåt – och det vi bär inom oss.

Och kanske är det just där julen egentligen vill möta oss.
Inte i perfektionen.
Utan i tillåtelsen.

Tillåtelsen att känna det som känns.
Tillåtelsen att sänka axlarna – om så bara för ett andetag.
Tillåtelsen att vila i sig själv, även när livet är rörigt omkring oss.

Att ge.
Men också att ta emot.
Att vara där för andra – utan att lämna sig själv.

Jag vill med detta brev skicka dig en stilla påminnelse:
Du duger precis som du är, just nu.
Du behöver inte prestera jul.
Du behöver inte vara mer, gladare, starkare eller mer tacksam än du förmår.

Om du firar – må det få vara mjukt.
Om du sörjer – må du hålla dig själv varsamt.
Om du är trött – må vilan få komma utan skuld.

Jag önskar dig en vacker jul.
En jul där du får landa lite närmare dig själv.
Där värme får börja inifrån – och långsamt sprida sig vidare.

Jag skickar kärlek.
Jag skickar värme.
Och jag är tacksam för att just du finns här, och tar del av det jag delar.

Med allt det stilla och mänskliga,
Nina