Tacksamhet

Nu när december har startat,
och vi tillsammans har klivit in i min lilla
“ta vad du behöver”-plats,
vill jag berätta varför jag valt att börja just här.
Med tacksamhet.

Det här med tacksamhet…
Det är ett svårt ord.
Ett ord som så ofta används för tidigt, för platt, för snabbt.
Och ibland gör det mer ont än det hjälper.

Jag vet – för jag har varit där själv.

När jag var skadad fick jag höra:
“Du ska vara tacksam. Det kunde varit värre.”

När jag blev sjuk sa folk:
“Du ska vara tacksam för att det ändå finns hjälp.”

Men det hjälpte inte.
Det la bara mer tryck på något som redan gjorde ont.
Som om jag inte fick ha min smärta, min rädsla, min verklighet.

Och om jag ska vara helt ärlig:
Det här var ett skav för mig även under min utbildning.
Tacksamhet var så laddat.
Jag kunde teorin, jag kunde övningarna – men kroppen stretade emot.

Det var först när jag slutade försöka vara tacksam
och istället lät tacksamheten få stå bredvid det som gjorde ont,
som något började falla på plats.

Jag insåg att tacksamhet inte ska ersätta smärtan.
Den ska inte överrösta sorgen eller stressen.
Den ska inte måla allt vitt när du står i det svarta.

Tacksamhet kan vara bomull runt det som gör ont.
En hand i ryggen.
En mjukare färg i det mörka.
Inte mer.
Men inte mindre heller.

Och det är därför jag gör den här serien.
För just i december —
när många slits mellan krav, glädje, sorg, förväntningar och trötthet —
behöver vi prata om tacksamhet på riktigt.
Inte som en prestation.
Inte som ett glitterfilter.
Inte som ett “du borde”.

Utan som något mänskligt.
Kroppsligt.
Ärligt.
Som ett sällskap vid vår sida.

Här får allt finnas.
Här får allt stå bredvid varandra.