tacksamhet kan vara något litet..

När tacksamhet inte längre är ett krav
och inte heller en förklaring,
då blir den ofta väldigt stillsam.

Den ropar inte.
Den löser inget.
Den tar inte bort det som gör ont.

Den bara finns där.

Och ofta är det i det lilla den visar sig.
Inte som ett svar på livet,
utan som något som håller dig kvar i det.

Det kan vara:

– kaffet som fortfarande smakar gott
– värmen från duschen mot huden
– ljuset som tänds i köket när det är mörkt ute
– att du tog dig upp, trots motstånd
– att någon svarade på ditt meddelande
– att kroppen bar dig genom ännu en dag
– att du fick sitta ner en stund
– att andetaget faktiskt nådde hela vägen ner
– att något, om så bara för ett ögonblick, kändes mindre tungt

Det är inte stora saker.
Det är inte meningen heller.

Tacksamhet i det här läget
handlar inte om att väga upp det svåra.
Den handlar om att ge det svåra sällskap.

Om att säga:
Det här är tungt — och jag står inte helt tomhänt.

När du låter de små sakerna få finnas
utan att kräva mer av dem,
utan att göra dem till en lösning,
då händer något varsamt.

Du står lite stadigare.
Inte för att livet blev lättare.
Utan för att du slutade stå ensam i det.

Tacksamhet behöver inte vara större än så.
Ibland räcker det att den är sann.

Och att den får stå kvar
bredvid allt annat.