Del två

Diwan MD

BAKOM STYRKAN – TVIVEL

Det börjar ofta i något litet.
En kommentar. Ett tonläge. Ett meddelande.
Du kanske lägger upp en video från stallet – en ridtur du var stolt över.

Men istället för glädje kommer en kommentar som fastnar.
Som viskar:
“Stackars häst.”
Eller:
“Hur kan du?”

Ofta från någon du aldrig ens har mött.

Ibland behöver du inte ens vara måltavlan.
Det räcker att läsa kommentarerna när någon annan får kritik –
och oron kryper in:

“Om inte ens de klarar sig… hur ska jag våga?”

NÄR TYSTNADEN SMYGER SIG PÅ

Det är lätt att bli tyst då.
Att sluta visa sig.
Att inte längre våga dela något som inte är perfekt.

Jag möter ryttare som inte vill bli filmade.
Inte för att de gör något fel –
utan för att rädslan att bli dömd har blivit större än viljan att visa.

Vi lever i en tid där kommentarsfält fylls av pekpinnar, påhopp och misstro.
Och ja – vi måste prata om djurvälfärd. Vi ska belysa, utveckla och ta ansvar.
Men hur vi pratar spelar roll.

För hat bygger inga broar.
Det skapar rädsla.
Och tystnad.

RIDNING ÄR INTE PERFEKT. DEN ÄR LEVANDE.

Livet med häst är rufsigt, lerigt, vackert och ibland frustrerande.
Det finns dagar då vi tappar balansen.
Då en häst skyggar. Tuggar. Testar.
Då vi tvivlar – men ändå fortsätter, för att vi bryr oss.

Det betyder inte att intentionen är fel.
Det betyder inte att kärleken saknas.

Vi gör inte det här för applåder.
Vi gör det för kontakten.
För glädjen.
För relationen.

REFLEKTION

När kände du senast att din glädje tystades av rädsla?
Finns det något du undviker att dela – av oro för att bli dömd?
Hur skulle det kännas att dela, ändå – från hjärtat, för din skull?

Du får tvivla.
Du får känna oro.
Men låt inte det som gör ont få bestämma vem du är.

BAKOM KULISSERNA – VARFÖR JAG SKREV DET HÄR

Det här inlägget växte fram efter att flera ryttare berättat för mig att de inte längre vågar visa sig.
Inte för att de gör något fel – utan för att rädslan att bli uthängd eller ifrågasatt har blivit för stark.

Och jag minns den känslan så väl.
Hur man börjar censurera sig själv.
Slutar dela det man älskar.
Och långsamt förlorar en del av sin glädje.

Jag ville skriva för att bryta den tystnaden.
För att säga:
Du är inte ensam. Och du är inte fel för att du känner.

NÄSTA DEL I SERIEN

Nästa inlägg heter "Klimatet runt oss" –
och handlar om vad som händer i kroppen när oron får stanna kvar för länge.
Om spända käkar, korta andetag – och om vägen tillbaka till trygghet.

Vill du få nästa inlägg direkt i inkorgen? Anmäl dig till mitt nyhetsbrev nedan.

Vi fortsätter samtalet.
Vi stärker varandra.
Tillsammans.