Del tre

Hirtenlife på tävling

Klimatet runt om oss

Det blir ett extra inlägg den här veckan –
för så många har hört av sig. Delat sin oro. Sina erfarenheter.

Hur klimatet gör ont – även när man gjort allt rätt.

Det här handlar inte om ryttare som brutit mot regler.
Tvärtom.

Det handlar om ryttare som rider med tillåten utrustning,
som visar god ridning, och som får höra att hästarna ser fina ut –
men ändå lämnar med en klump i magen.

Jag fick ett meddelande om en situation efter en bettkontroll,
efter en ritt med fin bedömning.

En överdomare uttryckte sig klumpigt och nedvärderande.
Kommenterade bettets konstruktion – trots att det var godkänt –
och sa att det tydligt syntes hur ryttarens hand skadat hästens mun.

Dagen efter kördes hästen till veterinär –
för att ryttaren var livrädd att ha orsakat smärta.

Men vet du vad?
Veterinären hittade ingenting.
Inga skador. Allt såg fint ut.

En annan ryttare deltog på programridning för att prova ett medelsvårt program.
Efter ritten säger domaren:
“Jag är för hästvälfärd – jag tycker inte kandar ska användas.”

Samma domare säger också att ekipaget var mycket fint,
och att ryttaren red väldigt bra.

Men vad var det som fastnade?
Just det. Den där meningen som fick ryttaren att ifrågasätta sig själv:

Är jag inte för hästvälfärd?
Valde jag fel?

Trots att kandar var tillåtet.
Trots att det användes korrekt.
Trots att hästen mådde bra.

Båda hästarna i dessa exempel mådde bra.
Båda ryttarna följde reglerna.
Båda fick höra att ridningen var god.

Ändå lämnade de med en känsla av skam. Oro. Självtvivel.

Det här är inte en kritik mot regler.
Det är en reflektion över samtalston.

För det spelar roll hur vi pratar.
Hur vi uttrycker oss i roller där vi förväntas lyfta snarare än sänka,
vägleda snarare än döma.

När ryttare börjar misstro sig själva trots att de gjort rätt –
när man går hem med skam istället för insikt –
då behöver vi stanna upp.

Om vi verkligen vill se utveckling,
då räcker det inte att prata om förändring.
Vi måste också ta ansvar för hur vi formar den.

Reflektion

Har du någon gång fått höra något som skavde, trots att du gjort ditt bästa?
Vilka ord fastnar hos dig – de som bygger, eller de som sänker?
Hur skulle du vilja att feedback framförs – i stallet, på jobbet, i vardagen?

Bakom kulisserna – varför jag skrev detta

Det här inlägget skrev jag efter att flera ryttare hört av sig med liknande berättelser.
Det slog mig hur vanligt det är – att man gör rätt, men ändå går hem med tvivel.

Jag har själv upplevt det.
Inte minst på elitnivå, där varje val du gör granskas – ibland rättvist,
ibland genom någon annans filter av värderingar.

Jag vet hur det känns att få kommenterar som landar fel,
och hur lång tid det kunde ta att hitta tillbaka till min egen kompass igen.

Och just därför skrev jag det här:
För att påminna om att vi formar klimatet tillsammans.

Vi behöver tydliga riktlinjer och höga krav –
men vi behöver också medkänsla, tydlighet och ansvar i hur vi uttrycker oss.

Det här är inte en kamp mellan hästvälfärd och ryttarens känslor.
Det är ett samtal om balans, respekt och långsiktig utveckling.

Tillsammans.

Nästa inlägg heter “Bygga broar istället för att skapa klyftor”
– och handlar om hur vi kan skapa ett klimat som stärker snarare än splittrar.
Om varför hårdare ord inte alltid leder till bättre resultat.
Och hur vi tillsammans kan bygga något hållbart –
med mänsklighet, omtanke och riktning.

Vill du följa serien direkt i inkorgen? Anmäl dig till nyhetsbrevet nedan.

Du är inte ensam.
Dina känslor är inte överdrivna.
Det du upplever är verkligt – och värt att prata om.

Vi fortsätter.
Med mod. Med omtanke. Tillsammans.