Del ett

Diwan MD under körsbärsblomorna.

Vem tar hand om ryttarna?

Det pratas mycket om hästvälfärd just nu.
Och det är bra. Det är viktigt.

Men mitt i all granskning – i allt som delas, bedöms, döms och hatas –
så har jag börjat undra:

Vem tar hand om ryttarna?

Vem pratar om vad som händer i oss, när vi gång på gång får höra att vi gör fel?
Vem hjälper alla de unga, ambitiösa, erfarna, rädda och modiga ryttare
som just nu inte längre vet vad som ens är rätt?

Jag möter så många som är rädda att synas.
Som tvivlar på sig själva.
Som presterar tills kroppen stänger av.
Som älskar hästar – men tappar bort sig själva i rädslan att göra fel.

Jag vet hur det känns.
Jag har själv varit där.
Jag har ridit för landslaget – och ändå haft en självkänsla som knappt gick att hitta.

Och även om du som läser inte är ryttare –
men kanske kämpar med press inom en annan sport, i en prestationsmiljö,
eller i dig själv –
då tror jag att du kommer känna igen dig.

Därför startar jag nu en serie här, som både publiceras här och på SoMe.
Om att vara ryttare, människa och stark – på riktigt.
En plats för eftertanke, förståelse och mod.
För det är inte bara hästarna som förtjänar att må bra.

Det gör du också.

Varje vecka delar jag ett nytt inlägg.
Ett nytt andetag. Ett steg närmare balans.

Du är varmt välkommen.

Reflektion

Känner du igen dig i det jag beskriver?
När kände du dig senast osäker i något du älskar?
Hur påverkar klimatet omkring dig din trygghet, ditt mod eller din glädje?

Stanna upp en stund.
Skriv några rader i en anteckningsbok – eller bara tänk efter en stund.
Du behöver inte ha alla svar.
Det räcker att du börjar lyssna.

Bakom kulisserna – varför jag började skriva serien

Jag skrev det här inlägget en kväll när jag fått flera meddelanden från unga ryttare som börjat tveka på sig själva – trots att de rider med känsla, omtanke och kunskap.

Jag kände att det var dags att säga något.
Inte för att ta bort diskussionen om hästvälfärd –
den är viktig och nödvändig.

Men för att vi måste kunna prata om förbättring utan att skrämma bort hjärtat i sporten: människan, relationen, glädjen.

Jag ville skapa en plats där vi inte behöver välja mellan ansvar och medkänsla.
Där det finns utrymme för båda.

Nästa del i serien

Nästa inlägg heter “Tvivel” –
och handlar om hur en enda kommentar kan skapa oro som biter sig fast.
Om varför så många ryttare drar sig undan, slutar filma, slutar visa upp det de älskar.

Och om hur vi kan hitta tillbaka – till modet, till glädjen, till oss själva.

Vill du få en påminnelse när nästa inlägg publiceras?
Prenumerera på mitt nyhetsbrev här nedan.

Vi bygger något nytt nu.
Tillsammans.