Del fyra

San Adore

Du har säkert hört det:
Du blir vad du tänker.

Och det är sant.
Det vi matar – växer.

Just nu matar vi ofta oss själva och varandra med fel saker.
Rädsla. Perfektionskrav. Misstro.

Vi säger att vi vill se utveckling. Förbättring.
Men samtidigt växer kraven.
Toleransen minskar. Orden blir hårdare.

Jag förstår varför.
Men det får en motsatt effekt.

Vi matar kroppar och hjärtan med stress – inte mod och nytänk.
Vi skapar klimat där andetag blir korta och drömmar tystnar.

Vem vågar ta nästa steg?

För när varje rörelse blir bedömd –
vem ska då våga ta nästa steg?

Vi pratar ofta om styrka.
Att bita ihop. Stå ut. Bli bättre.

Men vi pratar sällan om vad som händer inuti,
när klimatet runt oss bryter ner istället för att bygga upp.

Vår hjärna vet inte skillnad på verklig fara och subtil kritik.
En kommentar. En blick. En känsla av att inte räcka till –
och kroppen går i kamp.

Vi blir inte bättre av ständig oro.
Vi blir tröttare. Tystare. Räddare.

Och den som lever i kamp –
kan inte våga.
Kan inte växa.
Kan inte lära nytt.

Det här gäller oss alla

Det här gäller inte bara inom ridsporten.
Det gäller i klassrum. På arbetsplatser. I kommentarsfält.
Överallt där vi människor formar klimat tillsammans.

Att kritisera är inte svårt.
Det som verkar ha blivit svårt –
är att blicka framåt.

Att ställa modiga frågor:
– Hur vill vi att sporten ska kännas?
– Hur vill vi att våra barn ska våga växa?
– Hur ser utveckling ut när vi bygger istället för bryter?
– Vilka förebilder vill vi spegla oss i?

Mod, omtanke och mänsklighet

Vi behöver visa förebilder som står för något mer än perfektion:
Mod. Omtanke. Mänsklighet.

Vi behöver stötta det som spirar – även när det är ofullständigt.
För allt levande föds ur processen – inte ur pressen att aldrig göra fel.

Vi behöver klimat där trygghet och mod får leva sida vid sida.
Där samtal bär.
Där vi ser det mänskliga – en helhet, inte bara en stillbild.

Reflektion

När kände du senast att pressen att göra rätt dövade din glädje?
Vilket klimat skulle du själv vilja bidra till – i stallet, på jobbet, i dina relationer?
Vad skulle förändras om vi fokuserade mindre på rätt/fel och mer på riktning och syfte?

Bakom kulisserna – varför jag skrev detta

Det här inlägget föddes ur en frustration –
men också ur en längtan.

En längtan efter att få se ett klimat där vi får växa tillsammans,
där omtanke inte är naivt, utan nödvändigt.

Jag har under lång tid levt i miljöer där press och bedömning varit vardag.
Och även om det skapat driv, så har jag också sett vad det kostar.

När varje beslut ifrågasätts, när man aldrig vet om nästa kommentar lyfter eller sänker –
då försvinner något. Glädjen. Modet. Tryggheten.

Jag tror inte på en värld utan krav.
Men jag tror på tydliga krav i ett klimat som tillåter misstag, dialog och utveckling.

Vi kan bygga det klimatet – men vi måste göra det medvetet.
Tillsammans.

Nästa del i serien

Nästa inlägg handlar om vad som händer när kroppen säger ifrån.
När vi biter ihop så länge att kroppen till slut ropar:
“Nu räcker det.”

Om spända käkar. Korta andetag. Och vägen tillbaka.

Vill du följa serien? Prenumerera på nyhetsbrevet här nedan.

Vi fortsätter framåt.
Inte med mer press – utan med riktning.
Med mänsklighet. Med medvetenhet.

Tillsammans.