Del fem

San Adore

När kroppen säger ifrån.

bland är det inte huvudet som säger att det är för mycket.
Det är kroppen.

Den svarar först.
Med spända käkar. Kortare andetag.
En gnagande oro i magen.

Men du ignorerar det – för du har lärt dig att “skärpa dig”.
Att bita ihop. Fortsätta. Inte klaga.

Du är ju stark. Du älskar ju det här.
Du ska ju klara det.

Men inuti pågår något annat

Du kanske inte ens vet exakt vad som känns fel – bara att det gör det.
Och ibland är det inte ens dina egna tankar som trycker ner dig.

Det är stämningen i stallet. På kontoret. I omklädningsrummet.
Orden som sägs i förbifarten.
De där små blickarna. Tystnaden.
Kraven mellan raderna.

Du börjar känna att du måste prestera för att få vara med.
Bevisa något – för att bli respekterad.
Att du måste vara stark – hela tiden.

Och långsamt tappar du kontakten med dig själv.

När glädjen inte längre känns välkommen

Du ifrågasätter det du egentligen vet.
Du slutar dela det som gjorde dig glad –
för glädjen känns inte längre trygg.

Du tvivlar. Inte bara på din ridning.
Utan på dig själv.

Det sätter sig i kroppen.
I bröstkorgen. I axlarna. I blicken.
Ett inre brus som aldrig tystnar.

Den tysta ensamheten

Och så händer något som nästan gör mest ont:
Du känner dig ensam – fast du är omgiven av människor.
Du stänger av – fast du älskar det här.
Du försvinner lite – fast du fortfarande försöker synas.

Men vet du?
Det är inte du som är problemet.
Det är inte du som är “för känslig”.

Din kropp försöker bara säga det som blivit för tyst:
Du behöver få vara du – inte bara fungera.

Det är också mental styrka

Mental styrka handlar inte om att trycka bort det som gör ont.
Det handlar om att våga möta det.

Att stå upp för dig själv – även när det är svårt.
Att skapa ett inre rum som är tryggt –
oavsett vad som händer runt omkring.

Nästa gång din kropp viskar:
Stanna. Lyssna.

Påminn dig själv:

Du är inte ensam.
Du är inte svag.
Du är inte fel.

Du har bara burit för mycket – för länge.
Och det får vara nog nu.

Det finns en annan väg.
En där du får vara du.
Och du får ta plats.

Reflektion

Känner du igen signalerna från kroppen – de du kanske ofta ignorerar?
Hur har du lärt dig att vara “stark” – och vad händer när du inte orkar leva upp till det längre?
Vad skulle förändras om din inre styrka också fick vara mjuk?

Bakom kulisserna – varför jag skrev detta

Det här inlägget är personligt för mig.
För jag vet precis hur det känns att vara mitt i något man älskar –
men där kroppen till slut inte orkar bära trycket längre.

Jag vet hur det känns att “klara sig”, men samtidigt känna sig helt vilse inombords.
Och jag har mött så många ryttare, elever och vänner som säger samma sak:
Att de till slut inte vet vad som är deras egna tankar längre.

Så jag ville skriva detta – inte som ett svar,
utan som en paus. Ett andetag. En påminnelse.

Att du får känna.
Att du får lyssna.
Och att du har rätt att vara kvar – som du är.

Nästa del i serien

Nästa inlägg heter “Hur skapar man ett inre rum av trygghet – när allt omkring kräver mer?”
– och handlar om just det:
Hur du steg för steg kan bygga en inre trygghet som håller,
även när yttre krav växer.

Om små val. Andetag. Och att hitta tillbaka till en grund där du kan stå –
för dig själv, och för andra.

Vill du få nästa inlägg direkt i din inkorg? Anmäl dig till nyhetsbrevet nedan.

Vi fortsätter den här vägen.
Med små steg. Stora skillnader.

Tillsammans.