Del 10

Bakom rubrikerna – ridsporten förtjänar mer än hårda ord

Jag har redan skrivit om klimatet i vår sport.
Om rädslan för att göra fel.
Om hur samtalen blivit hårda, snabba, obarmhärtiga.

Men ändå – jag chockas.
Varje gång.

Senast när det delades en artikel om munfluff –
ett sorts fluff som placeras i eller runt hästens mun,
och som nu förbjuds eftersom det kan dölja hur hästen faktiskt har det i munnen.

Jag räknar mig som professionell.
Jag följer utvecklingen.
Och ändå hade jag missat det här.
Jag blev förvånad över vad det ens var.

⸻

Men det var inte informationen som gjorde mest intryck.
Det var kommentarerna.

Trots att vi är överens om förändringen.
Trots att något tas bort.
Så kommer de ändå.

Inte mot en individ.
Men mot oss alla.

En hel sport döms i ett svep.
Ryttare, tränare, unga och gamla – dragna över samma kant.
Generaliserande. Kränkande. Förlöjligande.

Och värst av allt:
Hån riktat mot dem som försöker.
Som bryr sig.
Som kanske inte visste – men vill veta mer.

⸻

Det sätter sig i kroppen

Som ett moln.
En tyst skam.
En inre röst:
Tänk om jag också gör fel? Tänk om det blir jag nästa gång?

Jag märker hur jag själv undviker att läsa.
Och jag säger det till mina klienter:
Skydda det viktiga. Låt bli kommentarsfälten.

Inte för att undvika ansvar –
utan för att vissa samtal skapar mer rädsla än lärande.
Mer tystnad än utveckling.

Vi är många som inte vill göra fel.
Men vi lever i ett klimat där det inte verkar spela någon roll.
Rädslan att bli uthängd, misstolkad eller hånad
är större än modet att ställa en fråga.

Och där tappar vi något avgörande.

⸻

Vi säger att vi vill ha förändring

Men vi glömmer vad som krävs för att den ska hålla:

🌿 Trygghet nog att våga lära nytt
🌿 Ett klimat där omtanke inte möts av skratt
🌿 Kunskap som får gro – inte kastas i ansiktet på någon
🌿 En ton som gör att vi orkar vara kvar – och fortsätta försöka

Vi kämpar så hårt för hästvälfärd.
Men var finns välfärden för människan?

För den unga ryttaren som läser kommentarerna i tystnad.
För oss som gör allt vi kan – så gott vi kan.

Det är inte okej.

Vi tappade det här.
Men vi kan ta tillbaka det.
Och vi måste – om vi menar allvar.

⸻

Reflektion

Vad gör det med dig att läsa kommentarsfält där människor döms kollektivt?
Har du själv känt oro att uttrycka dig – av rädsla att bli feltolkad?
Hur skulle vår sport se ut om omtanke och ansvar kunde samexistera?

⸻

Bakom kulisserna – varför jag skrev detta

Jag skrev den här texten inte i affekt – utan i eftertanke.
För att jag märkte att vi är många som försöker göra rätt,
men som tystnar av rädsla för att råka göra fel.

Det är en farlig riktning.
Inte bara för individen – utan för sporten som helhet.

Vi behöver prata om hästvälfärd, etik, regler och ansvar.
Men vi behöver också prata om hur vi pratar.

Det handlar inte om att skydda någon från kritik.
Det handlar om att skapa en miljö där fler vågar ta ansvar – inte färre.

För förändring som ska hålla, kräver mer än vilja.
Den kräver ett klimat där vi orkar fortsätta försöka.

⸻

🌿 Nästa del i serien

Nästa inlägg heter:
"Hästvälfärd & ryttarens kamp att göra rätt – hur skapar vi en hållbar förändring?"
och går djupare in i just det:
Hur kan vi stötta både hästen och ryttaren i ett klimat som kräver utveckling – men som ofta saknar trygghet?
Vad krävs för att förändring ska bli möjlig – på riktigt?

📩 Vill du få nästa inlägg direkt i inkorgen? Anmäl dig till nyhetsbrevet nedan.

Vi fortsätter bygga ett samtal som håller.
Med omtanke. Med mod.

Tillsammans.