Del 12

Hästvälfärd & ryttarens kamp att göra rätt – hur skapar vi en hållbar förändring?

Vi pratar ofta om hästvälfärd.

Vi pratar mindre om människovälfärd.

Men de två går inte att skilja åt.

För länge har vår sport utvecklats åt fel håll.

Fokus har hamnat snett. Hästar har farit illa.

Och nu ser vi en motreaktion – men också något som hotar sporten på riktigt.

Jag får ofta höra att klimatet vi ser just nu – det hårda, det dömande – är en del av förändringen.

Och kanske är det så.

Förändring är sällan bekväm.

Men det som sker nu – det skrämmer också.

Det tystar. Förlamar.

Och det väcker uppror.

Varje dag får jag meddelanden från ryttare och hästmänniskor som bär på något helt annat än ovilja:

En inre kamp. En skavande känsla.

Rädsla att göra fel – trots all omtanke och ambition.

De berättar om:

– Bedömningar som lämnar skam snarare än lärande.

– Regler som känns otydliga, motstridiga – eller tillämpas godtyckligt.

– Kommentarer från domare som går emot regelverket.

– En oro som mal: “Räcker det jag gör? Eller blir jag nästa att hängas ut?”

Och jag hör även domare och överdomare som möts av hårda ord och motstånd – när de agerar för hästvälfärden.

Vi ser det i startlistor som inte fylls.

I ryttare som älskar sporten – men inte längre orkar fortsätta.

💭 Det här är inte ett motstånd mot förändring. Det är ett rop på riktning.

Så hur tar vi det här vidare? Hur lagar vi det som spruckit?

Jag sitter inte på alla lösningar.

Men jag tror att vi behöver:

🌿 Utbildning – på riktigt.

Inte bara för ryttare, utan också för domare, funktionärer och tränare.

I både hästvälfärd och människovälfärd. Det ena går inte utan det andra.

Och i hur vi kommunicerar – både feedback och kritik.

🌿 Ett regelverk som inte lämnar utrymme för subjektiv tolkning.

Inte bara tydliga ord på papper, utan en gemensam förståelse för hur det ska tillämpas.

Det måste vara glasklart vad som gäller.

Och det måste gälla alla, lika.

🌿 Utrymme för lärande.

Miljöer där det är tillåtet att ställa frågor.

Att göra fel – och göra om.

Att vara ambitiös utan att behöva vara rädd.

🌿 Samtal – på riktigt.

Ryttare, domare, tränare, funktionärer.

Inte i affekt. Inte i affischer.

Utan i samtal som bär – där nyfikenhet får ersätta misstänksamhet.

✨ Det kommer inte att vara enkelt.

Men det är möjligt.

Och det är nödvändigt.

Vi behöver fler som vågar hålla riktningen – när det blåser.

Som orkar stå kvar.

Som vill bygga något bättre, på riktigt.

Men kan vi laga sprickan?

Jag tror att det börjar med att vi vågar se den.

Att vi vågar se att även goda intentioner kan få svåra konsekvenser – när tonen blir för hård.

För det är inte alltid så att de skarpa orden når toppen och skapar förändring där.

Ofta landar de snett.

Hos den unga ryttaren som vill göra rätt men inte längre vågar.

Hos den ambitiösa som just börjat tro på sin väg – men nu backar ett steg.

Jag försvarar inte dåliga beslut. Inte svek mot hästvälfärd.

Men jag tror inte heller på att man kan gömma sig bakom “feedback” när det som sägs är elakt.

För det som skapas då är inte alltid förändring.

Det är oro. Skuld. Tystnad.

Och det hjälper varken häst eller människa.

✨ Jag vet att det här inte är enkelt.

Det finns inga snabba lösningar.

Men vi behöver prata om det – på riktigt.

I samtal som bär. Inte bryter ner.

Så låt oss prata vidare – men med riktning.

Låt oss stå upp för hästvälfärden – utan att glömma människovälfärden.

Och låt oss bygga en väg där det går att göra rätt – även när det är svårt.

Vi går den.

Tillsammans.